En dröm om ett barndomsminne, med lite reflektion
Jag åker och badar med min familj, alla är samlade. När jag var liten brukade vi åka till Flatenbadet ibland om somrarna, och jag brukade ha en vän med mig. Vi är någon annanstans nu, och den vännen kommer också dit. Det är en barndomsvän, vi var nära när vi var ungefär elva år gamla. Vi har inte umgåtts sen dess. Hon ser likadan ut nu som då, men jag ser att hon är vuxen. Hon har mognat och utvecklats, hon har fräknar och axellångt hår.
Hon frågar mig om den blonda äldre damen jag just sa hejdå till och kramade om vid vattenkanten. Jag förklarar att det är min mamma. "Jaha", säger hon, "jag har nog aldrig träffat din mamma". Jag tänker att det kanske är sant, vid den åldern då vi var vänner var jag inte så mycket hos min mamma. Det har hållt i sig; än idag har jag ingen starkare koppling till min mamma.
Istället för att åka i bilen hem, som vi gjorde när jag var barn, så tar jag bussen ensam. Bussen är tom och bilen är trång. Jag behöver utrymme. Jag åker hem till mitt.
