Tågåkande
Jag har alltid systemkameran som klistrad i handen, för jag strävar efter att försöka försörja mig som fotograf.
Jag åker tåg någonstans, men jag åker i en öppen vagn där man egentligen inte får åka. Med öppen menar jag att det inte finns några väggar eller tak, bara något slags staket att hålla i sig i. Det är egentligen endast menat som lastutrymme. Tåget är litet och trångt, nästan som en liten personbil.
Vi stannar vid en rastplats. Där märkte jag att en av affischerna i lastrummet, som hänger på en pelare eftersom det innte finns några väggar, föreställer en gammal klasskompis till mig. Han har tydligen släppt en skiva, jag känner mig lite förolämpad över att jag inte blivit tillfrågad att fota omslaget och tillhörande affisch. Vi har ju faktiskt kontakt än i dagsläget.
Efter att ha rastat kvar fortsätter tåget att åka, jag bestämmer mig åter igen för att undersöka om det inte finns plats för mig i någon kupé. Kupén där min pappa och lillebror sitter har ju faktiskt plats för mig också, så jag bestämmer mig för att stanna där istället. Strax efter att tåget börjat rulla inser jag dock att hela kupén stinker av avföring, och det är tydligen så att min lillebror bajsat på sig. Jag väljer då att gå tillbaka till mitt tak- och vägglösa lastutrymme och avnjuter resten av resan där, som planerat.
