Ångestdröm
En stor grupp på resa, med endast en person jag känner sedan innan. Trots att det är utomhus så finns det ont om plats, de få byggnader som finns är bara till för att gå på toaletten. Medan jag går på toaletten så hämtar han frukost, han jag kände sedan innan. Frukosten äts vid klockan 16, för det är då alla vaknar. Han hämtar ingen åt mig så jag äter inget, för dumt nog vet jag inte hur man gör för att hämta och jag vågar inte fråga om det.
Det är varmt och soligt ute samtidigt som det är stora snödrivor längs vägkanterna.
Jag föreslår att vi ska ta en promenad och gå in till stan, alla som en grupp, och ingen sätter sig emot det förslaget. Han jag kände sedan innan, han är inte längre där; jag är ensam bland främlingar och undrar plötsligt var jag är och vad jag gör här.
Vi hann inte komma långt på vår promenad innan jag insåg att jag tappat bort alla. Ingen väntade på mig, som vanligt, så jag bestämde mig för att vända om. Känslan av någon slags utomhusläger var som bortblåst, istället stod nu där någon slags instutition, eller om det var en skola eller en arbetsplats. De två tanterna som bestämde där, de var inte sura på mig för att jag kom tillbaka, och det dröjde inte länge innan ytterligare en av oss hittat "hem" igen. Han var ung och klev ur en taxi gråtandes.
Irritationen över att ingen kunde svara på var jag befann mig eller var jag gjorde där växte sig större och större, tills den byttes ut mot en gnagande ångest över att saker undanhålls mig. Slogs plötsligt av insikten att alla ändå vet var vi är och vad vi gör där, men ingen berättar det för mig, och det är medvetet. Jag får helt enkelt inte veta.
Här ringer telefonen och jag vaknar.
